Att älska någon man aldrig träffat

Åh jag vet inte om det är alla hormoner men jag känner mig så blödig.. jag älskar bebisen i min mage så extremt mycket, det känns nästan läskigt. Jag känner redan nu att jag kommer göra allt för denna unge! Skulle något hända så kommer jag ju gå under. Usch, hemska tankar men kan inte låta bli att slås av dom ändå då det faktiskt händer ibland.. sånt som inte får hända.
 
Jag blir så glad för varje rörelse, för varje spark och för varje liten grej som visar att "här är jag". Och när jag kollar på ultraljudsbilden på min bebis så blir jag så kär, jag är nog lite partisk dock men jag tycker bebis är sååå fin! Lilla näsan och munnen, som är på pricken lik sin pappas.
 
Så svårt ändå att förstå att den personen jag älskar mest i hela världen, och jag, ska få en egen bebis!!! som bara är våran, som vi ska uppfostra och älska, som vi ska göra allt för. Så svårt att beskriva. Så länge jag har längtat efter det här och det ska äntligen få bli verklighet, jag ska bli mamma! Eller ska bli, jag är mamma redan ju.
 
Idag är det 69 dagar kvar till beräknat datum och jag längtar mer än någonsin. Men jag kommer ändå sakna att vara gravid, denna jobbiga foglossningen är så värt det när man får tillbaka så mycket och ännu mer sedan när bebis är ute.
 
Mamma och pappa längtar efter dig, våran älskling 
 
1a bilden: andra positiva testet, när jag började förstå och våga tro att det var sant.
2a bilden: våran lilla plutt i vecka 11, ungefär 3 cm lång rumpa till huvud.
3e bilden: från rutinultraljudet, och fjärde gången vi fick se bebis.
4e bilden: magen i vecka 29 
 

Gravid v.30 (29+2)

Med tanke på det förra inlägget så tänkte jag att jag måste skriva lite positivt också, även om det är tungt.
 
Nu känns det verkligen som det börjar närma sig, en milstolpe har vi nu nått! Samma tyckte jag med vecka 10 och 20. Idag är det 74 dagar kvar och 73,6% har passerat av graviditeten.
 
Bebis väger i början av veckan ca 1,43 kg och i slutet 1,58, och är ca 36 cm lång! Stor bebis, och det börjar märkas ganska rejält. Jag har ju känt lite sisådär med sparkar och framförallt rörelser fram tills förra lördagen. Nu jäklar känner jag av bebis flera gånger under dagen och på kvällarna är det som livligast! Inte jättemycket sparkar, men jag känner hur bebis rör sig och ibland ser man en liten rumpa eller ett huvud tryckas ut.
 
Jag kan fortfarande sova på mage men det är ganska obekvämt faktiskt.. men jag kan inte somna på annat sätt. Så jag hoppas jag kan sova så i 10 veckor till haha! Fruktansvärd halsbränna har jag också, förut var det bara då jag var hungrig men nu kan det komma när som.. så störande!
 
Imorgon ska jag göra glukosbelastning för att se om jag har graviditetsdiabetes. Hoppas inte.. känns väldigt läskigt och risken för stor bebis är ju större då.. usch! Och så fattar jag inte hur jag ska kunna fasta så länge, jag som blir hungrig efter typ två timmar.. bläää. Men jag hoppas det går ändå, kanske svimmar på vägen dit :p
 
 

Jag vet inte om jag någonsin kommer komma över sorgen

Idag känner jag mig ledsen. Och arg. Mina barn kommer aldrig att få träffa sina farföräldrar. Det är så jävla orättvist. Jävla helvetescancer.
 
En del brukar säga att man inte ska säga att det är orättvist för ingen förtjänar att dö i cancer, men det är orättvist! Mina barn kommer inte få det som jag har haft det när jag var liten, och det gör så ont i mitt hjärta.
 
Mina barn kommer ha världens bästa mormor och morfar som kommer göra allt för dom, men dom kommer aldrig få sin farmor och farfar ändå.
 
Tårarna bara sprutar på mig när jag skriver det här men jag vill ändå få det nerskrivet. Vi kommer göra allt för att barnen ska få veta hur rolig farfar var, med humor som ingen annan! Och hur underbar farmor var, med en famn som alltid var så varm och trygg.
 
Jag vet inte om jag någonsin kommer komma över sorgen över att vårat ofödda barn inte hann träffa sin farmor, bara några månader ifrån varandra.. det som glädjer mig är att hon iallafall visste om att hon skulle bli farmor, och jag tror hon längtade.. 
 
 
Visa fler inlägg